son

son 1, sa, ses, adj. pos.


m. his > a.m. his, got. is, v.n. hans, v.h.a. sīn > all.m. sein, v.s. is/es, v.fr. sīn.

f. hire, got. izōs, v.n. hennar, v.h.a. ira/iro > all.m. ihr, v.s. iru/ira, v.fr. hi(a)re.

nt. his, got. is, v.n. þess, v.h.a. es, v.s.is/es, v.fr. sīn.


son 2n. (bruit, etc.).


1. (BRUIT, MUSIQUE) hlem(m) (m. ja) ♦ hlēoþor (nt. a), v.n. hljóð (nt.), v.h.a. hliodar ♦ sang (m. a) > a.m. song, got. saggws (m. i), v.n. sǫngr (m. wa), v.h.a. sanc (m. a) > all.m. Sang, v.s. sang, v.fr. song ♦ stefn/stemn, got. stibna, v.h.a. stimna/stimma > all.m. Stimme {f. ō}, v.s. stemna, v.fr. stemme ♦ swēghlēoþor (m.) ♦ swēging (f. ō) ♦ swēgnes (f. jō) ♦ swinsung (f. ō) ♦ wōþ (f. ō). (D’UN INSTRUMENT DE MUSIQUE) hlēoþor ← ♦ organdrēam (m. a) ♦ orgeldrēam (m. a) ♦ stefn ← ♦ swēg/swǣg/swōg (m. i), v.n. sœgr. émettre un son (PERSONNE) cohhetan (Vf).


2. son d’une cloche
cnyll (m.) ♦ hlēoþor ← ♦ stefn ←. son de la flûte hwistlung/wisþlung (f. ō) > a.m. whistling ♦ pīpdrēam (m. a). son de la harpe hearpswēg (m. i) ♦ sang ←. son de la trompette/du cor g(e)aldor (nt.) ♦ gereord (nt. a) ♦ hlēoþrung (f. ō). son de la voix gehlȳd (nt. i) ♦ (h)rēam/hēarm (m. a) ♦ swēg ← ♦ swēghlēoþor (m.). son du chalumeau/du pipeau pīpdrēam (m. a). son joyeux de la musique glēodrēam/glīwdrēam (m. a). son mélodieux geswin (nt.) ♦ myrgnes/mirignes (f. jō) ♦ myr(i)gþ/mir(i)gþ/mirhþ/mergþ/myr(h)þ (f. ō) > a.m. mirth ♦ swēghlēoþor (m.) ♦ sweg(e)l/swægl (nt. a) ♦ swin(n) (m.) ♦ swinsung (f. ō) ♦ swinswēg wīse ♦ (f. ōn), wīs (f.) > a.m. wise, v.n. vísa (f.), v.h.a. wīsa (f. ō et ōn) > all.m. Weise, v.s. wīsa, v.fr. wīs. son métallique cnyll (m.) ♦ clangettung (f. ō). son rauque hāsnes (f. jō). rendre un son rauque hāshrīman/hāshrȳman (Vf). son strident hwoþrung (f. ō). rendre un son clair beorhti(g)an/brihtan (Vf2).


3. (GRAMM. : son, son vocal)
clipung/clypung/cle(o)pung (f. ō) ♦ stefn ← ♦ swēg ←.


son 3n.


(DE CÉRÉALE) sifeþa/seofoþa/syfeþa (m. an et f. pl.). son d’avoine ātrima.