tenir

tenir, v.


1. vt.a. (avoir en main) habban be handa/in handum (Vf3) ♦ (ge)h(e)aldan/(ge)heoldan > a.m. hold, got. haldan, v.n. halda, v.h.a. haltan > all.m. halten, v.s. haldan, v.fr. halda {VF7} ♦ gehendan (Vf), v.fr. henda (Vf1). que l’on peut tenir facilement hæbbendlic.

b. (maintenir) tenir en bon ordre gehealdan (VF7) ♦ (ge)rec(c)an/gereccean/gehræcan (Vf1), v.s. rekkian. qui doit être bien tenu gelogendlic. tenir sa langue (ge)mīdlian sēo tunge (Vf2). ne pas tenir (UNE PROMESSE, etc.) ālēogan (VF2).

c. tenir sous sa dépendance geþrȳnspannan/sponnan > a.m. span (VF7), v.h.a. spannan > all.m. spannen ♦ þrysman (Vf1), v.fr. thresma/tresma.

d. tenir bon (résister, supporter) āþolian (Vf2) ♦ bīdsteall giefan (VF5) ♦ standan > a.m. stand, got. standan, v.n. standa, v.h.a. stantan/standan/stān > all.m. stehen, v.s. standan, v.fr. standa {VF6} ♦ stefnettan/stemnettan (Vf1) ♦ wiþhabban (Vf3). (CONTRE L’ENNEMI) forstandan, v.h.a. farstantan/firstandan > all.m. verstehen {VF6} ♦ h(e)aldan ← ♦ werian/wærian, got. warjan, v.n. verja, v.h.a. wer(r)en {Vf1}, v.s. werian, v.fr. wera. tenir bon contre ongean (ge)healdan (VF7) ♦ wiþerhabban, v.h.a. widarhabēn {Vf3} ♦ wiþerstandan, v.h.a. widarstantan > all.m. all.m. widerstehen, v.s. wiđarstandan {VF6} ♦ wiþhabban (Vf3) ♦ wiþsettan (Vf1) ♦ wiþstandan > a.m. withstand, v.n. viðstanda, v.fr. withstonda {VF6} ♦ wiþwiþerian (Vf2).

e. tenir qq. en estime habban on (Vf3) ♦ h(e)aldan ←.

2. se tenir, vp.a. se tenir à (s’accrocher à) onclifian/oncleofian/onclyfian (Vf2).

b. (être, demeurer) se tenir à l’affût besǣtian (Vf2) ♦ forsetnian/forsætnian (Vf2) ♦ gesǣtnian (Vf2) ♦ sǣt(i)an/sētian (Vf2) ♦ se(o)mian/siomian, v.h.a. gisemōn {Vf2} ♦ si(e)rwan/syrwan (Vf1) ♦ ymbsi(e)rwan/ymbsyrwan (Vf1). se tenir auprès bestandan/bigstandan (VF6). se tenir debout avec raideur strūtian (Vf2) > a.m. strut. qui se tient fermement fæststeall. se tenir courbé ābūgan (VF2). se tenir dessous undergestandan (VF6). se tenir droit (ge)standan ←.