vomir

vomir, vt.


1. (PERSONNE) āspīwan/āspȳwan (ūt) (VF1) ♦ āweorpan/āwurpan/āwyrpan (VF3) ♦ (h)rǣcan (Vf) > a.m. retch, v.n. hrækja ♦ spīwan > a.m. spew, got. speiwan, v.n. spýja, v.h.a. spīwan > all.m. speien {VF1}, v.s. spīwan, v.fr. spīa (VF7) ♦ spi(o)wian/speowian (Vf2) > a.m. spew ♦ ūtāspīwan (VF1). vomir du sang blōd hrǣcan (Vf). efforts pour vomir hrohung (f. ō).


2.
(DE LA FUMÉE, etc.) be(a)lcettan/bylcettan (Vf). vomir de la fumée rēocan > a.m. reek, v.n. rjúka, v.h.a. riohhan > all.m. riechen, v.fr. riaka {VF2}. qui vomit des flammes līgfǣmendelīgfāmblāwende līgfȳrberendelīgspiwol/līgspiwel.