coutume

coutume, n.


1. (habitude) droht(n)ung (f. ō) ♦ gewuna (m. an), v.h.a. giwona (f. ō), v.s. giwuno ♦ manþēaw (m. wa) ♦ sidu/si(o)du/seodu/siodo (m. u), got. sidus (m. u), v.n. siðr (m. u), v.h.a. situ (m. u et i) > all.m. Sitte, v.s. sidu, v.fr. side ♦ þēaw/þāw (m. wa), v.h.a. dau, v.s. thau ♦ þēodscipe (m. i). avoir coutume de (ge)wenian > a.m. wean, v.n. venja, v.h.a. (gi)wennan > all.m. gewöhnen {Vf1}, v.s. wen(n)ian, v.fr. wenna ♦ (ge)wunian (Vf2), v.h.a. (gi)wonēn (Vf3) > all.m. wohnen, v.s. (gi)wonōn/wunōn, v.fr. wona/wuna ♦ willan/wyllan > a.m. will, got. wiljan, v.n. vilja, v.h.a. wellan > all.m. wollen {-mi}, v.s. willian/wellian, v.fr. willa/wella. coutume appropriée/obligatoire nēadgewuna/nīdgewuna (m. an). coutume d’un pays/populaire landsidu (m. u), v.s. landsidu ♦ lēodþēaw (m. wa). coutume d’une maison religieuse mynsterþēaw (m. wa) ♦ mynsterwīse (f. ōn). coutume de Pâques ēastergewuna (m. an). coutume des hommes manwīse (f. ōn). coutume établie lagu (f. ō) > a.m. law, v.n. lagu, lǫg. coutume ici-bas woruldwīse/weoroldwīse (f. ōn). coutumes d’antan fyrngemynd (nt. i) ♦ gemynd/gemund/gemend (f. i) > a.m. mind, got. gamunds (f. i), v.h.a. gimunt (f.). coutumes d’ici-bas/profanes woruldgerysne/weoroldgerisene (nt. pl. ja). selon la coutume établie gewunelic/gewunolic, v.h.a. giwonelich. selon les coutumes laïques æfter woroldgerysnum.


2.
(loi d’un pays) ǣ(w) (f. indécl.), v.h.a. ēwa/ēha (f. ō) > all.m. Ehe, v.s. ēo (m.), v.fr. ā/ē(we)/ēwa (f.) ♦ lagu ←.