dominer

dominer, vt.


1. (avoir l’avantage, l’emporter) (ge)cnyssan/cnissan, got. knussjan, v.n. knosa, v.h.a. knussan > all.m. knüssen {Vf1} ♦ forstandan (VF6) ♦ framian/fremian/fr(e)omian (Vf2), v.h.a. frumman (Vf1) > all.m. frommen ♦ magian (Vf) ♦ mæg(e)nian (Vf2) ♦ ofercuman (VF4) ♦ ofergān (-mi) ♦ ofergangan, got. ufargaggan {VF7} ♦ ofersettan (Vf1) ♦ oferstīgan, got. ufarsteigan, v.h.a. ubarstīgan {VF1} ♦ oferwealdan (VF7) ♦ rīcsian/rīxian, got. reikinōn, v.h.a. rīhhisōn {Vf2} ♦ strangian (Vf2), v.h.a. strangēn (Vf3) ♦ swīþan (Vf) ♦ swīþian (Vf2) ♦ swīþrian (Vf2).


2.
(être le principal) forþ hlifian fore (Vf2).


3.
(EN HAUTEUR) āstīgan ūp (VF1) ♦ hlifian (Vf2) ♦ ofer(h)līfian (Vf2) ♦ standan ūp āstreht (VF6) ♦ torrian (Vf). qui domine dans la bataille (CASQUE) heaþustēap.