inhabité

inhabité, adj.


ǣlǣte ǣmen man(n)lēasunbȳed wēste > a.m. waste, v.h.a. wuosti {ja/jō}, v.s. wōsti, v.fr. wōste ♦ wēsten wēstig. terre inhabitée wēsten (m. et nt. ja, f.), v.h.a. wuostinna (f. ō), v.s. wōstun, v.fr. wōstene/wēstene.