robuste

robuste, adj.


1. (PERSONNE) æþele/eþele, v.n. aðal, v.h.a. edili > all.m. edel {ja/jō}, v.s. eđili, v.fr. ethel/edel ♦ mægenig orpedstranglic, v.h.a. stranglīh ♦ swīþ/swȳþ, got. swinþs, v.s. swīđi, v.fr. swīth ♦ trum weorcwyrþe. très robuste forstrang. devenir robuste dugan (perf. pr.), got. dugan (perf. pr.), v.n. duga (Vf3), v.h.a. tugan (perf. pr.) > all.m. taugen, v.s. dugan (perf. pr.), v.fr. duga (perf. pr.) ♦ elnian (Vf2) ♦ (ge)strangian (Vf2), v.h.a. strangēn (Vf3) ♦ mæg(e)nian (Vf2) ♦ swīþian (Vf2). rendre robuste getrumian (Vf2) ♦ (ge)trymman/(ge)trymi(g)an/(ge)tremman/(ge)tremegan/(ge)tremian (Vf1) > a.m. trim.


2.
(PLANTE) grēne/groene (ja/jō) > a.m. green, v.n. grœnn, v.h.a. gruoni (ja/jō) > all.m. grün, v.s. grōni, v.fr. grēne ♦ undēaded unforwealdodunforwyrded. être/devenir robuste (ge)blōwan (VF7) > a.m. blow, v.h.a. bluohan/bluojan (Vf) > all.m. blühen, v.s. blōjan, v.fr. bloia.


3.
(TRANCHANT D’UNE ÉPÉE) dyhtig/dihtig, v.h.a. tugadig > all.m. tüchtig ♦ þyhtig/þihtig. (CHEVAL) geþracen. robuste pour porter des fardeaux (ÂNE) byrþenstrang.